Dina tre sista månader blev det närmsta du kom ett åldrade. Att närma sig slutet på ett liv går långsamt för de flesta och kanske att vi vänjer oss. Du däremot fick förbereda dig under så kort tid. Tre futtiga månader med vetskapen om att du snart skulle dö. För fem månader trodde du att allt var som vanligt men idag är du borta.

Två månader idag utan dig och saknaden blir inte mindre. En stigande känsla av panik över att komma längre och längre ifrån dig. En rädsla att glömma, att omgivningen glömmer. Löftet att hålla minnet av dig levande för dina pojkar. Hur ska jag hantera att med varje nytt hjärtslag, varje nytt andetag, ökar avståndet till då jag kunde se, höra och ta på dig. Jag märker att jag vill hålla andan och stoppa tiden som rusar framåt. Men till slut kommer nästa andetag. Det är ju så det fungerar.

Vart fall ska jag försöka sluta klaga på att åldras. Det som jag kanske får uppleva kommer du att missa. Vilken gåva att få åldras, få se barnen växa upp, kanske få känna ett inre lugn, bli lite klokare. Så ska jag försöka tänka Eva.