Veckorna passerar sedan Eva somnade in. Varje ny vecka som går känns väldigt konstigt och imorse var jag på väg att ringa henne. Såg hennes nummer i telefonen och det tog några mikrosekunder innan jag insåg. Hon är ju borta. Det är så konstigt och ibland förnimmer jag henne men ofta är sorgen och det såriga i vägen. Att hon är borta och var så sjuk och vi inte kunde rädda henne. Att hon såklart inte ville lämna barnen. Att hon försökte hålla sig kvar men det inte gick. Att hon kämpade så hårt så länge och vi inte förstod. Älskade lilla syster min, om jag bara vetat.