Att vara med det som är
Min lillasyster Eva gick bort i våras och det är en sorg som bara är obeskrivbar. När vi fick veta att hon var svårt sjuk trodde jag inte jag skulle klara det men det finns ju inget val. Jag får lite frågor om jag orkar hålla klasser som vanligt i sommar. Jag vill verkligen det, det ger mig så mycket och kommer utgå från där jag är. Min kropp är visserligen trött och sliten och hela systemet arbetar med att processa information att Eva på olika sätt inte finns. Allt som det innebär för Eva och oss som förlorat henne. Allra mest hennes pojkar. Det kommer tillbakablickar på hennes svåra lidande som alla försökte lindra med närvaro och kärlek. Vi andades med Eva och liksom samtidigt höll andan. När lidandet tog slut var vi kvar tomma och vart fall jag fortsatte att hålla andan. Jag hoppas på en utandning som liksom låter vänta på sig. Men jag längtar till stranden och det som varit varje sommar. Det kommer troligen att göra mig gott. Jag vet …