Den 23 mars 2024 klockan 04:09. Tidigt den här morgonen somnade du min älskade lillasyster för gott. Jag sitter här bredvid dig Eva och verkligheten är uppochner. Jag förstår inte. Kan inte. Vill inte. För tre månader sen var du så full av liv men en elak hjärntumör hade flyttat in. Vi som sett din kamp förstår vad du gått igenom. Du visste direkt att du skulle dö och försvinna från oss. Jag vägrade tro det. Det kommer inte ske. Vi har försökt mota den och hålla hoppet uppe. Vi har haft så många runt omkring oss som hållit oss i denna korta och intensiva kamp. Vi alla gick lite sönder idag. Nu när allt är över är det så tomt så tomt. Du finns inte längre. Fast du gör det ändå. Livet blir aldrig sig likt igen. Det här kommer vi inte över. Man gör inte det. Jag sitter här med dig en stund till. Vill inte släppa taget. Det är rått och skört och bara djup kärlek. Du är så vacker där du ligger. Jag älskar dig Eva och önskar jag hade visat det oftare. Jag sitter här med dig fast jag ser ju att du är någonannanstans. Vart tog du vägen? Var det långt dit du gick? Visst berättar du för mig sen? Vi ses väl igen? Jag älskar dig ❤️
Din storasyster Kerstin