Yoga

Att vara med det som är

Min lillasyster Eva gick bort i våras och det är en sorg som bara är obeskrivbar. När vi fick veta att hon var svårt sjuk trodde jag inte jag skulle klara det men det finns ju inget val.

Jag får lite frågor om jag orkar hålla klasser som vanligt i sommar. Jag vill verkligen det, det ger mig så mycket och kommer utgå från där jag är. Min kropp är visserligen trött och sliten och hela systemet arbetar med att processa information att Eva på olika sätt inte finns. Allt som det innebär för Eva och oss som förlorat henne. Allra mest hennes pojkar. Det kommer tillbakablickar på hennes svåra lidande som alla försökte lindra med närvaro och kärlek. Vi andades med Eva och liksom samtidigt höll andan. När lidandet tog slut var vi kvar tomma och vart fall jag fortsatte att hålla andan. Jag hoppas på en utandning som liksom låter vänta på sig.

Men jag längtar till stranden och det som varit varje sommar. Det kommer troligen att göra mig gott. Jag vet inte vad jag ska kalla det men jag fortsätter kalla det för yoga. En övning i att vara med det som är. Inte något färdigt koncept utan en övning. Inte ändra det som behöver finnas just nu. Inte fly någonstans. Att med denna inställning utföra medvetna rörelser. Mjuka upp och stärka och att göra kroppen mer behaglig att vara i för att mjukare vara i nuet. Inte akrobatik men vill man testa och utmana sig mer och fortsätta arbeta med närvaron eller bara finner glädje och kan fortsätta att andas fritt. Kör!