Den 23 mars 2024 klockan 04:09. Tidigt den här morgonen somnade du min älskade lillasyster för gott. Jag sitter här bredvid dig Eva och verkligheten är uppochner. Jag förstår inte. Kan inte. Vill inte. För tre månader sen var du så full av liv men en elak hjärntumör hade flyttat in. Vi som sett din kamp förstår vad du gått igenom. Du visste direkt att du skulle dö och försvinna från oss. Jag vägrade tro det. Det kommer inte ske. Vi har försökt mota den och hålla hoppet uppe. Vi har haft så många runt omkring oss som hållit oss i denna korta och intensiva kamp. Vi alla gick lite sönder idag. Nu när allt är över är det så tomt så tomt. Du finns inte längre. Fast du gör det ändå. Livet blir aldrig sig likt igen. Det här kommer vi inte över. Man gör inte det. Jag sitter här med dig en stund till. Vill inte släppa taget. Det är rått och skört och bara djup kärlek. Du är så vacker där du …

Det 7 maj skulle Eva fylla 45 år. Det är en vacker men tung dag och vi vill uppmärksamma den genom att dela Evas fond. Den startades av vår fina Maria som var med oss hela vägen. Redan när Eva levde pratade vi om hur viktigt detta var. Genom fonden kan vi bidra till den viktiga forskningen om sjukdomar i hjärnan. Och två små killar som saknar sin mamma kan se hur många som sörjer, saknar och vill bidra till någon förändring för deras älskade mamma. Det är det vi kan göra idag för dig älskade Eva. Önskar det var på ett annat sätt. En sådan vacker majdag där allt är uppochner. https://insamling.hjarnfonden.se/fundraisers/eva-fransen

Dina tre sista månader blev det närmsta du kom ett åldrade. Att närma sig slutet på ett liv går långsamt för de flesta och kanske att vi vänjer oss. Du däremot fick förbereda dig under så kort tid. Tre futtiga månader med vetskapen om att du snart skulle dö. För fem månader trodde du att allt var som vanligt men idag är du borta. Två månader idag utan dig och saknaden blir inte mindre. En stigande känsla av panik över att komma längre och längre ifrån dig. En rädsla att glömma, att omgivningen glömmer. Löftet att hålla minnet av dig levande för dina pojkar. Hur ska jag hantera att med varje nytt hjärtslag, varje nytt andetag, ökar avståndet till då jag kunde se, höra och ta på dig. Jag märker att jag vill hålla andan och stoppa tiden som rusar framåt. Men till slut kommer nästa andetag. Det är ju så det fungerar. Vart fall ska jag försöka sluta klaga på att åldras. Det som jag kanske får uppleva kommer du att missa. Vilken gåva …

Veckorna passerar sedan Eva somnade in. Varje ny vecka som går känns väldigt konstigt och imorse var jag på väg att ringa henne. Såg hennes nummer i telefonen och det tog några mikrosekunder innan jag insåg. Hon är ju borta. Det är så konstigt och ibland förnimmer jag henne men ofta är sorgen och det såriga i vägen. Att hon är borta och var så sjuk och vi inte kunde rädda henne. Att hon såklart inte ville lämna barnen. Att hon försökte hålla sig kvar men det inte gick. Att hon kämpade så hårt så länge och vi inte förstod. Älskade lilla syster min, om jag bara vetat.